Jag är en ung kock, som bor i göteborgsområdet. Jag har alltid varit intresserad av trähantverk, och det började tidigt. Redan vid dagis, där vi fick chansen att tälja smörknivar. Det är ett intresse som under hela uppväxten vuxit till det är idag. Jag har haft som ambition att göra det jag tycker är kul, och sedan kunna dela resultatet med andra intresserade. 

Jag minns första gången jag såg en stock ligga i verktygsboden som om den väntade på att berätta sin historia. Den var grov, ojämt skrovlig i ytan, men i den där märkliga tystnaden darrade en idé: här kunde jag skapa något som inte fanns förut. Jag började smått, med enkla bestick som jag snidade till av en gammal grövre kniv och en skuru av tålamod. Varje skåra i träet kändes som en not i en låt jag ännu inte kunde spela helt rätt, men som jag ändå visste hur man skulle nyansera.

Först tar jag fram de grundläggande konturerna: vad ska formen vara, hur tänker jag mig greppet, vilken funktion har den här delen av föremålet? Jag föreställer mig hur det kommer att kännas i handen hos den som ska använda det. Sedan låter jag materialet välja. Jag täljer och skrapar med försiktiga, mönstrade rörelser, nästan som om jag skriver med ett mjukt stål i solljus. Jag lär mig känna motståndet i träet – där de spända fiberna vill markera sin egen vilja, där ådrornas mönster pekar ut riktningen. Det krävs tålamod, och det krävs att jag lyssnar när träet viskar mig sina svagheter och styrkor.

Jag började med små saker: en sked, en skrynklig skål som lärde mig att ta bort material i rätt tid och i rätt takt. Jag lärde mig hur man lägger upp en plan innan man sätter in yxan eller spettet, hur man skyddar fingrarna och hur man lugnt låter verktyget hitta sin plats. Varje projekt blev som en lektion i närvaro: att vara här och nu, inte bara i huvudet utan i händerna, i muskelminnet som växer varje gång jag slipar ytan jämnt, varje gång jag eftertänksamt rundar hörn som annars skulle skava.

När jag ser resultatet står jag ofta länge och betraktar det innan jag testar hur det känns i verkligheten. Jag föreställer mig användaren – en vän eller kollega– och hur fingrarna kommer att få kontakt med träet, hur doften av träolja blandas med vardagens ljus. Jag vet att det inte alltid blir perfekt första gången. Misslyckandena lär mig mest: hur jag kan återvända till originalformen, tunna ut en kant som varit för tjock, eller hur jag kan förena funktion och estetik så att föremålet inte bara ser bra ut utan känns bra att använda.

Att snida och tälja från grunden är en övning i ödmjukhet. Jag respekterar materialet, jag tål att vänta när träet delar sig eller när ytan kräver långsam slipning. Jag lär mig av varje repa, varje småspricka som försvinner när olja tränger in i träets ådror. Och när jag till slut ser föremålet färdig, nött av användning men fortfarande starkt i sin form, då vet jag att allt det här arbetet varit värt det. Jag har inte bara skapat något av trä; jag har skapat ett sätt att vara med trä, en dialog där tålamodet och ödmjukheten får sista ordet.

Hälsningar A.J